Jag ska börja med att
förklara hur debatten förs, och hur de som vill ha en förändring skjuter sig i
foten redan innan mikrofonerna slås på.
1.
Man använder uttrycket ”förort”
MEDVETET, som inte betyder ” En förort är ett
bebyggt område eller en ort som är beläget i utkanten eller i närheten
av en större stad. En förort karaktäriseras oftast av att flertalet
av dess invånare regelbundet vistas i den närliggande staden, exempel genom att arbeta där”. Utan
betyder, ett problem område med sociala och ekonomiska problem, som invånarna
inte belyser för att uppmärksamma problemen, utan snarare för att få lite ”cred”.
2.
Representanterna
man väljer för att föra debatten är uteslutande alltid de som inte kan föra en
debatt. Det är oftast de mindre bildade och med begränsat ordförråd. Varför
detta? Det finns högutbildade i dessa områden… Min teori är att man vill
förstärka bilden av ett ”hårt område som är invandrartät”.
3.
Man har som
grundregel att inte ta på sig något ansvar för sina problem. Integration är ett
problem, men man underlättar inte problemet det minsta på eget initiativ. Det
samma gäller de ekonomiska.
Jag höll i en föreläsning med titeln ”mänskliga rättigheter och
konflikterna i förorterna” ute i Hisingsbacka i Göteborg (de som började med
trenden med att bränna bilar). Det första jag sa var ”sluta använda det jävla
uttrycket förort”. För jag märkte tidigt hur ungarna använde uttrycket innan
jag började tala, att arrangören dessutom ville envist ha med ordet med i
titeln gjorde mig fundersam. En av frågorna jag fick under en intervju till en
lokal tidning efter föreläsningen, var ”har du någonsin haft förorts problem”.
Förort är synonymt med ghetto där djungelns lag råder och det sätter ett värde
i ögonen på en betraktare. Hur många har hört Mölndal eller Långedrag kallas
förorter? Ni förstår nog min poäng.
Nu ska vi komma till upploppen i Husby. Vad hände egentligen? En man som
hotade sin omgivning med machete (stor djungel kniv) oskadliggjordes av polis.
Helt i linje med lag och etisk föreskrift. Det är dessutom en plikt för polisen
i ett demokratiskt land att beskydda medborgare. Man var på plats och såg till
att ingen oskyldig kom till skada. Sen brakade helvettet loss. Varför? Vad
gjorde man upplopp mot? Vilken frustration triggades av att polisen skötte sitt
jobb? Jag vet inte säkert, men som jag sa tidigare så är staten inte den enda
att beskylla för situationerna i ”förorterna”. Hur vet jag det? Jag bodde i
Hisingsbacka när upploppen där var i fullgång och jag bodde i Rosengård när det
såg ut som ett slagfält.
Vad har du för ansvar? Varje vuxen människa bär på tyngre ansvar ju
äldre man blir. Man får förpliktelser gentemot sin fru/man, sina barn etc. Man
vill alltid det bästa för dessa inom den inre sfären. Vilket innebär att man då
bör fundera på hur man kan stärka sina förutsättningar, med utbildning,
umgängeskrets osv. Jag, med invandrade föräldrar, är akademiker, talar flera
språk flytande och lever ett liv där jag är nöjd (jag har alltid ett nytt mål
att uppnå). Jag kommer ifrån samma områden som man idag klagar på. Det primära
som slår mig, med det perspektiv jag nu besitter, är att man vill inte ens
försöka på egen hand att förändra situationen, utan man vill att någon håller
en i handen och gör det åt dem (så mycket för djungelns lag).
·
Ta upp
problemen med stadsdelspolitikerna (själv varit en sådan). Du har rätt att
delta på mötena och framföra din synpunkt.
·
Sök till
högskolan alt. Komvux (om det fortfarande heter så), så får du en förutsättning
till ett bättre jobb och en mer intressan vardag under den perioden.
·
Problemen
blir inte bättre än vad du gör dem till. Slå av TV:n och dator, ta en promenad
och se vad som egentligen finns i ditt närområde. Är integration ett problem?
Skaffa svenska kompisar…
Jag vet att ”invandrare” har fått en identitets prägel bland vissa, man
känner en grupptillhörighet ihop med andra människor som fått fly från sina
länder av olika anledningar. Men det mest tragiska är att även ungdomar som är
födda i Sverige, identifierar sig som invandrare. Precis som ”förort” så har
även det uttrycket en helt annan innebörd bland de unga. Det första steget för
integration är alltså inte statens- eller samhällets fel. Det sitter faktist i
oss själva.
Vad är då jag ? Jag är etnisk Turk, men nationellt Svensk. Varken min
etnicitet eller nationella tillhörighet kan ingen ändra på, hur mycket man än
skulle vilja, så är dessa egentligen väldigt abstrakta aspekter ganska
permanenta. Jag skulle för visso kunna börja identifiera mig som något annat,
men jag har svårt att se att det skulle förbli ”jag” och att något skulle kunna
få samma känslor för två nya identitets källor som jag har för de jag har nu. För
att förklara djupare, jag har två invandrade föräldrar från Turkiet, men är
född och uppvuxen i Sverige. Vilket gör att jag egentligen inte har en gnutta
koppling till Turkiet på egen hand, utom endast genom mina föräldrar och den
enorma släkt som finns kvar där. Däremot Sverige, har jag precis egna
förstahands band till. Även om jag inte är ”etniskt” svensk, så är jag en del
av den svenska nationen, och en bestånds del av folket som bildar Sverige. Detta
betyder inte att jag är mindre av den ena eller andra, jag har friheten att
välja själv vad jag är. Svensk är jag, då jag är född i Sverige och har ett
medborgarskap. Detta gör mig till nationell svensk (etnicitet spelar mindre och
mindre roll idag i ”civiliserade” (välmående) länder). Men jag är etniskt turk,
vilket innebär att jag ser ut som en turk, accepteras av den turkiska gruppen
som en medlem och har en del av kulturen inlärd som kan appliceras ihop med
svenska seder.
Innebär detta att jag inte har samma problem som övriga ? Självklart har
jag det. Jag är inte blond och blåögd (stereotypen av svenskhet), vilket gör
att jag får min dos av diskriminering. Men skillnaden är att jag stärkt mina
förutsättningar och vet hur jag ska handskas med problemen jag stöter på. Blir
jag diskriminerad så har staten mekanismer som åtgärdar detta. Det gäller bara
att ha viljan att leta och ha glöden att kämpa.
Emre -
