Svaret till det Fiktiva Folkmordet

Fanatiska armenier, PKK anhängare och Fredrik Malm är duktiga på att gräva fram minsta lilla gnista i turkisk historia för att tända en brasa. På senare tid så har mycket av deras energi gått åt att försöka få konflikten med armenierna att målas ut till folkmord.

En punkt i detta sammanhang som förbryllar mig, är när och hur osmanerna (Ottomanerna) skulle ha tid, manskap, materiell och energi till att slåss och ”utrota” den armeniska ”rasen”, för det är precis vad ett folkmord innebär.

Folkmord är ett internationellt straffrättsligt begrepp som skapades 8 augusti 1945 i London efter andra världskriget, för att appliceras under Nürnbergdomstols process mot nazityska ledare (Nationalencyklopedin, 141208). Brott mot mänskligheten innefattar: ”mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga begångna mot någon civilbefolkning före eller efter krig, eller förföljelser av politiska, rasistiska eller religiösa skäl” (Ibid). Folkmord däremot definieras på följande sett: ”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan" (Ibid). Värt att notera är att dessa konventioner/lagar fick redigeras ett antal gånger för att de segrande makterna inte skulle få kritik i egna led (Nationalencyklopedin, 141208). Precis som Levandehistoriagruppen så anser jag att definitionerna kan tolkas lite utefter syfte, det var även så de utformades.

Motsägande fakta finns tonvis och det är inte endast turkiska källor, utan även svenska. Jag ska inte gå in på vad för tankar och åsikter som finns ute, utan koncentrera mig på konkret fakta.

Osmanerna slogs på nio olika fronter: Kaukasus, Gallipoli, Egypten, Irak, Arabien, Syrien, Palestina, Ukraina och nord afrikanska kuster (Sahin, 2006:254). Efter det officiella krigsslutet så invaderade även Grekland dagens Turkiet (majoriteten av ottomanska krigsmakten var upplöst).Oftast led förbanden brist på det mesta (mat, vatten, kläder, vapen, ammunition osv.). Den tyska Generalen Liman Von Sanders som förde befäl klagade ofta för att för få soldater var ”utrustade”. Alltså så måste ottomanska befälhavare ha skickat ut soldater från de redan uttunnade fronter för att döda armenier. Detta säger sig emot än mer när ottomanska soldater fick sin mat och vapen (högafflar, knivar, svärd osv.) från civilbefolkningen.

Armeniska grupper hade under en längre tid haft som mål att utropa en egen stat. För att uppnå detta så dödade man icke-armenier för att uppnå ett etniskt etnos (Moorehead, 1957: 89, Sahin, 2006:256; Eriksen, 2002:122-123). ”Fastän armenierna hade en säker framtid i framåtskridandet och utvecklingen i Turkiet, förtrollades de av Europa och drevs till självmord” (Moorehead, 1957:89). När allmän mobilisering inför första världskriget utropades bildades armeniska divisioner som hade kravet att få ledas av egna icke-utbildade officerare. Kravet blev som väntat nekat, och detta blev startskottet för allmänt kaos. Divisionerna gick in på rysk sida i kriget och med hjälp av rövarband härjade vilt bland civila, skapade oreda (fick detta att se ut som ottomanskt verk) och uppror.

Ottomanerna försökte att normalisera situationen genom att förbjuda separatistisk press och döma de berörda till straffarbete, dock utan framgång. Man utlyste även en belöning till den som grep upprorsmakarna (Sahin, 2006:257). Dessa grupper besköt ottomanska soldater från söder medan de slogs mot den ryska invasionsstyrkan i norr. Konsekvensen blev att armenier i allmänhet fick flyttas till städer längre bort från slagfälten. När inte detta heller gav ett tillfredsställande resultat så lagförde man att ”de som gör uppror, skapar oreda, försämrar säkerhetsläget, motsätter sig säkerhetsstyrkorna, ska med en gång ses till att upphöra med liknande företeelser och utvisas” (Sahin, 2006:259). Syftet med lagen var att skydda civilbefolkningen och armén och inte utrota folkgrupper som vissa forskare försöker få det att låta (Ibid).

Enligt ottomanska arkiv så levde det 1.250.000 armenier i ottomanska riket, varav mer än 200.000. tjänstgjorde i rysk tjänst, 855.000. förflyttades till bl a. Frankrike, USA, Grekland, Bulgarien, Kaukasus och mellanöstern och 167.778 fick stanna kvar i nuvarande Turkiet och dagens Armenien (Sahin, 2006:258; Özerengin, 1990:740-746;770). Alltså, har 200.000. Armenier dött under kriget. Med andrahandskällor och övrig fakta till hands så känns det som om siffran skulle vara betydligt högre om ottomanerna skulle haft för avsikt att utrota den armeniska etniciteten, då de inte ens internerades under kriget. De antal som avled på de långa resorna under förvisningen var mången, detta p g a hårda förhållanden och inhemska rövarband (Sahin, 2006: 258-259; Moorehead, 1957:90). Dessutom så kan man undra hur dagens Armenien skulle kunna ha ca. 3 miljoner invånare om dessa knappt två generationer tidigare förlorat mer än 1 miljon människor? (The World Factbook, 141208)

Siffror och motiv varierar beroende på syftet berättaren har, men jag anser att antalet armenier i ottomanska riket går att bäst fastställa genom de ottomanska arkiven och dagböckerna från de som befann sig i området. Det är ingen som tänker på att armeniska rövarband, deras krigsinsats och deras uppror sammanlagt kostat ca. 2.500.000. ottomanska medborgare livet och detta utan hjälp av ottomanska trupper (Sahin, 2006: 258-259).

Om det fortfarande finns någon som anser att häva uppror, försvara sitt land och bekämpa separatism är folkmord så vill jag mer än gärna höra på era förslag till lösningar vid liknande problem.

Emre

Litteratur:

CIA - The World Factbook, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/am.html, hämtat: 141208 senast uppdaterad: 041208
Nationalencyklopedin, O.Bring, J.Ovesen. http://www.ne.se/artikel/1181483/1181483 , hämtat: 141208 , senast uppdaterad: 2008
T.E. Sahin. 2006. Osmanli Tarihi. Dikey yayincilik
A. Moorehead. 1957. Gallipoli, Första världskrigets största misstag. Media Print AB: Uddevalla
F. Özrengin. 1990. Kazim Karabekir, Istiklal Harbimiz. Alemdar ofset
S. David. 2002. Militära Misstag. Historisk Media:Lund
T.H. Eriksen. 2002. Ethnicity and Nationalism. Pluto Press: London